Barbro Svensson, "Lill-Babs" i telefon.
- Jag har checkat in på Knaust nu, men jag hinner inte komma till bokhandeln nu. Jag måste fixa till mig. Gud, vad jag är kissnödig. Jag måste sluta.
Det är två timmar till dess att vi ska börja. Vi jobbar så svetten lackar att bygga om bokhandeln så att vi får plats för 130 personer som alla ska se och höra bra.
Så är det klart. Soundcheck avklarad. Några kommer tidigt för att få bra plats. Förväntan i luften. Klockan närmar sig arton.
Puls. Lill-Babs på ingående. Benan kammad.
Så kommer La Diva. Stiger in genom entréen och skådar ut över folkhavet.
- Fan, va' folk det var här då! Vad väntar ni på? Säger hon och vinkar.
Skratt och applåder fyller lokalen. Så går jag med Barbro och hennes förläggare Eva Ahlkvist upp till vår lounge (eller konferensrum, som vi säger alla andra dagar). Vi sätter oss ner, tar lite vatten och så frågar jag.
- Hur ska vi lägga upp kvällen, då?
- Ja, inte vet jag, säger Barbro. Du får väl fråga mig så kan jag kanske svara då. Men pratar du för mycket så tar jag mikken från dig.
Pulsen som gått ner en aning stiger nu upp till en nivå där en kardiolog skulle säga att nu får vi sätta in lite blodtryckssänkare här.
Så börjar vi.
- Du fyllde 76 år nyss, men är vacker, stark och älskad av hela folket! Säger bokhandlarn.
Applådåskor fyller lokalen igen. Lill-Babs, eller Barbro, som hon hellre vill kallas, ler brett. Men så tystar hon applåderna med båda händerna och säger,
- Jag är inte gammal, men jag har levt jävligt länge!
Applådåskorna fyller lokalen på nytt och folk vrider sig av skratt. Stämningen är nu satt av scenproffset Barbro.
Dagen till ära är bokhandlar'n iförd ny kavaj och svart linne med lite glansig motiv. Så tar hon mig lite lätt på magen och utbrister.
- Va' snygg du är i kväll! Inte sant, säger hon och vänder sig till publiken.
Jublet visar inga begränsningar och en rodnad sägs ha utbrutit på bärarens kinder.
![]()
Så fortgår intervjun med en tillbakablick på hennes 61-åriga karriär. Barbro svarar mer än villigt på mina frågor och jag får behålla mikrofonen. Hon radar upp den ena historien efter den andra. Hon hade en flört med Michel Landon, känd som Little Joe i Bröderna Cartwright på 60-talet. Hon fick skriva autografer till Beatles-medlemmarna, men hon tog inte deras. Något hon ångrat.
- Kan du inte berätta historien om president Kekkonen? Frågar någon i publiken.
Så får vi höra hur Kekkonen hällde champagne i hennes urringning.
1953 gav hon ut sin första skiva, en 78-varvare "stenkaka", med två låtar.
- Kommer du ihåg låtarna?
Det tar tre sekunder så börjar hon sjunga "Min mammas boogie", förstalåten på stenkakan!
Den energi hon utstrålar är formidabel. Intensivt närvarande. Ödmjuk, men ibland som en tiger som går till attack. Jag duckar ibland. Eller lägger pannan mot pulpeten.
- Kan du berätta om ditt bästa minne från din karriär (hittills, tillägger jag försiktigt)?
Då börjar hon sjunga, acapella, ledmotivet i musicalen "Annie get your gun", som 1974 blev hennes genombrott på de stora scenerna. En föreställning som sågs av 150 000 personer
Så sliter hon plötsligt mina manuspapper från min hand!
- Nej! Skriker jag nästan i panik.
Hon viftar i ansiktet med mina papper som solfjäder.
- Jag måste kyla ner mig lite.
Kvällen lider mot sitt slut och Barbro signerar så pennan glöder och ställer upp på fotografering med den ena efter den andra. Hon gillar det här. Att vara i centrum. En fantastisk kvinna och en förebild för många.
Men till slut tar energin slut och då blir det snabb marsch till Bishop's Arms. Sen middag med en rejäl hamburgare och ett glas vin. När vinet är slut vill hon ha mer. Men servitören är som bortblåst. Vi väntar ett tag. Men då finner Barbro på råd. Hon tar telefonen och ringer in sin beställning till Knausts reception. Och vips står det ett glas vitt vin på vårt bord!
Midnatt. Hustru och jag går hemåt i den milda försommarnatten. Vilken kväll!
Dagen efter, när vi lite hålögda slår upp Expressen så är vi där. Bara så där.
Lite bilder från kvällen, fram till kl 21.16, finns här.
- Jag har checkat in på Knaust nu, men jag hinner inte komma till bokhandeln nu. Jag måste fixa till mig. Gud, vad jag är kissnödig. Jag måste sluta.
Det är två timmar till dess att vi ska börja. Vi jobbar så svetten lackar att bygga om bokhandeln så att vi får plats för 130 personer som alla ska se och höra bra.
Så är det klart. Soundcheck avklarad. Några kommer tidigt för att få bra plats. Förväntan i luften. Klockan närmar sig arton.
Puls. Lill-Babs på ingående. Benan kammad.
Så kommer La Diva. Stiger in genom entréen och skådar ut över folkhavet.
- Fan, va' folk det var här då! Vad väntar ni på? Säger hon och vinkar.
Skratt och applåder fyller lokalen. Så går jag med Barbro och hennes förläggare Eva Ahlkvist upp till vår lounge (eller konferensrum, som vi säger alla andra dagar). Vi sätter oss ner, tar lite vatten och så frågar jag.
- Hur ska vi lägga upp kvällen, då?
- Ja, inte vet jag, säger Barbro. Du får väl fråga mig så kan jag kanske svara då. Men pratar du för mycket så tar jag mikken från dig.
Pulsen som gått ner en aning stiger nu upp till en nivå där en kardiolog skulle säga att nu får vi sätta in lite blodtryckssänkare här.
Så börjar vi.
- Du fyllde 76 år nyss, men är vacker, stark och älskad av hela folket! Säger bokhandlarn.
Applådåskor fyller lokalen igen. Lill-Babs, eller Barbro, som hon hellre vill kallas, ler brett. Men så tystar hon applåderna med båda händerna och säger,
- Jag är inte gammal, men jag har levt jävligt länge!
Applådåskorna fyller lokalen på nytt och folk vrider sig av skratt. Stämningen är nu satt av scenproffset Barbro.
Dagen till ära är bokhandlar'n iförd ny kavaj och svart linne med lite glansig motiv. Så tar hon mig lite lätt på magen och utbrister.
- Va' snygg du är i kväll! Inte sant, säger hon och vänder sig till publiken.
Jublet visar inga begränsningar och en rodnad sägs ha utbrutit på bärarens kinder.
Så fortgår intervjun med en tillbakablick på hennes 61-åriga karriär. Barbro svarar mer än villigt på mina frågor och jag får behålla mikrofonen. Hon radar upp den ena historien efter den andra. Hon hade en flört med Michel Landon, känd som Little Joe i Bröderna Cartwright på 60-talet. Hon fick skriva autografer till Beatles-medlemmarna, men hon tog inte deras. Något hon ångrat.
- Kan du inte berätta historien om president Kekkonen? Frågar någon i publiken.
Så får vi höra hur Kekkonen hällde champagne i hennes urringning.
1953 gav hon ut sin första skiva, en 78-varvare "stenkaka", med två låtar.
- Kommer du ihåg låtarna?
Det tar tre sekunder så börjar hon sjunga "Min mammas boogie", förstalåten på stenkakan!
Den energi hon utstrålar är formidabel. Intensivt närvarande. Ödmjuk, men ibland som en tiger som går till attack. Jag duckar ibland. Eller lägger pannan mot pulpeten.
- Kan du berätta om ditt bästa minne från din karriär (hittills, tillägger jag försiktigt)?
Då börjar hon sjunga, acapella, ledmotivet i musicalen "Annie get your gun", som 1974 blev hennes genombrott på de stora scenerna. En föreställning som sågs av 150 000 personer
Så sliter hon plötsligt mina manuspapper från min hand!
- Nej! Skriker jag nästan i panik.
Hon viftar i ansiktet med mina papper som solfjäder.
- Jag måste kyla ner mig lite.
Kvällen lider mot sitt slut och Barbro signerar så pennan glöder och ställer upp på fotografering med den ena efter den andra. Hon gillar det här. Att vara i centrum. En fantastisk kvinna och en förebild för många.
Men till slut tar energin slut och då blir det snabb marsch till Bishop's Arms. Sen middag med en rejäl hamburgare och ett glas vin. När vinet är slut vill hon ha mer. Men servitören är som bortblåst. Vi väntar ett tag. Men då finner Barbro på råd. Hon tar telefonen och ringer in sin beställning till Knausts reception. Och vips står det ett glas vitt vin på vårt bord!
Midnatt. Hustru och jag går hemåt i den milda försommarnatten. Vilken kväll!
Dagen efter, när vi lite hålögda slår upp Expressen så är vi där. Bara så där.
Lite bilder från kvällen, fram till kl 21.16, finns här.